bipolarcangotohell

Måsten, måsen, småsten... Vad?

 Sitter här och äter frukost vid datorn. Men det är väl så verkligheten utvecklats. När jag var yngre satt jag vid matbordet, oftast ensam, och åt frukost. Förutom på helgen, mer och mer sällan, sattes det fram en rejäl frukost. Kanske mannagrynsgröt, eller kanske havre. Fil och flingor, sådant. Massor av pålägg, ost, leverpastej, salami, och nyskurna grönsaker...

Hade jag varit mer av ett morgon-tv barn hade jag suttit där inne, i vardagsrummet, framför tv'n. Men jag gillade en tyst stund, det på tv intresserande mig inte så mycket och senare läste jag tidningen varje morgon. Vilket jag slutat med eftersom jag inte vill gå iväg deprimerad eller skitsur.

Men nu bor jag ensam och jag vill ha något att göra när jag äter frukost. Jag har inte någon morgontidning. Jag lyssnar på radion i stället när jag vaknar. Fast jag skulle vilja slippa. Men orkar inte stänga av klockradion bara för att det är nyheter halv sju. Idag fick jag veta något jag såg igår. 2 brons i simning. Woho, eller vad man nu kan säga. Skulle säga att jag föredrar Hockey och fotboll framför sim. Men nu sitter jag framför datorn; äter en knäckemacka med SMÖR! och prästost och havregrynsgröt med blåbär. Inte blåbärssylt, blåbär. Och snart bär det av till uppehållsaktiviteten. 

Önskar allt för ofta att jag hade någon att äta frukost med, behöver inte vara en pojkvän/sambo. Någon. Men det händer bara om man är hos mormor tidigt, tar med sig frallor till någon eller om man är bortrest... 

Apprpå mina måsten, just det. Städa ska jag göra för nu är det inte säsong för att ha en halv varamonstrand i rummet. Och toa och kök bör sugas och slickas. Dvs dammsugas och moppas. Sen ska här Diskas och lagas mat... Nu ska jag äta upp min frukost och sen skriva upp en liten inköpslista så jag kan göra tacopaj imorgon. Och pastaplattor dränkta i bechamel och tomatsås... och ost. idag...

hejdå

Tiden springer iväg snabbt som fan och jag orkar inte jaga skiten.

 Då var sommaren och min semester slut. Jag har legat vaken hela natten, skitsur. Men då är allt i sin ordning i alla fall. Det ända jag kan tänka nu är som vanligt när sommaren är slut: "nu är det fan inte länge kvar till jag fyller 21". Visserligen fyller jag inte år förrän i December, men kan sommaren ta slut på ett ögonblick så kan även hösten göra det. Har alltid tyckt att det går helvetes snabbt från och med sommarens slut tills det att jag firar mig själv med att träffa släkten och ha ångest. 

Sånt är ju livet. Ångestladdat, skört och helt och hållet individuellt.